Min mentala skilsmässa

När jag nu jobbar med mina föreläsningar så har jag försökt sätta ord på det som jag. Detta är resultatet:

MIN MENTALA SKILSMÄSSA

Jag måste se till mig själv,

det är ingen annan som gör det!

Det är jag som måste vara den person som finns där

för resten av familjen, men även för min man

Och för att inte tappa bort mig själv,

måste jag skapa egen tid för mig

Tid för ett eget privatliv,

att få göra saker som gör att jag mår bra,

men det får inte bli så att jag får

dåligt samvete,

för då blir det bara jobbigare!

När jag mår bra då mår också min man bra

och resten av familjen ser att jag mår bra

- då mår hela vår familj bra,

men det dåliga samvetet??

Jag har inte LBD

och ingen vinner på att jag också blir sjuk

av stress eller något annat!

Men

Det är jag som känner min man,

vet hur han var innan han fick LBD,

Men ska vi/jag/han beslasta samhället?

Kan jag inte fixa detta själv?

Det gör väl inget om han ligger i sängen hela dagarna

....eller - varför slutar du inte jobba??

Som anhörig vill jag inte skämmas

för de beslut jag har tagit,

ibland själv

ibland ihop med min man

Jag ser min man sakta brytas ner,

måste jag drabbas av det dåliga samvetet också?

- de tysta frågorna från allmänheten,

de som aldrig ställs men ändock finns där

Jag är min mans hustru,

och hans vilja är och var,

att jag ska fortsätta med det.

Han ville inte ha mig som sin vårdare!

Han ville inte att jag ska behöva byta blöjor på honom

- men det har jag gjort

Han ville inte heller bli matad av mig

- det har han blivit

Han ville forsätta ha kontroll på sin ekonomi

- idag klarar han inte av det

Han ville inte bli beroende av mig -

men det är han

Han har alltid älskat mig -

och jag vet att han älskar mig idag också!

Och jag älskar honom,

Men för att kunna hålla denna kärlek vid liv,

behöver båda han och jag hjälp