Alzheimers Café och Café Förgätmigej i Linköping

Äntligen har vi kommit igång!
Alzheimers Café står Missionskyrkan, Bilda och Alzheimerföreningen för och Café Förgätmigej är det Linköpings kommun, Studieförbundet Vuxenskolan, Lärcenter, Resurspoolen, Demensförbundet och Föreningen Seniorer Linköping.

Den 25 augusti var jag talare på Alzheimers Café och på Café Förgätmigej den 4 september.

Den 29 september har vi nytt Alzheimers Café och denna gång handlar det om den jobbiga demenssjukdomen Pannlobsdemens. Det är Arne Brun från Lund som kommer och talar. Dessutom hemlig gäst!

Den 2 oktober är det Café Förgätmigej och Ingrid Hellström som talar om "Makar som lever med demenssjukdom".

Foto från 25/8 och 4/9;

Välkomna!
Carina

Tidskriften Demensforum

Är nu medlem i Demensförbundet och har fått två nummer av deras tidning.

Tänkte berätta lite om nr 4/2012.
Finns en artikel med om Elisabet Londos, som jag har nämnt tidigare, och som skriver om just LBD. Men det finns även en artikel om Jenny, som var bara 10 år då hennes pappa fick Alzheimers.

För er vill läsa mer om Demensförbundet!

Jenny Erikssons pappa gick bort när hon var 16 år. Under hans sjukdomstiden sökte hon efter litteratur att läsa, som vände sig till barn, men hittade inget. Då började hon skriva dikter, som gavs ut i samband med hennes pappas bortgång. Boken heter "Ett brev om livet" och kan beställas på Jennys hemsida eller från förlaget Vulkan



Elisabet Londos, överläkare och docent på Minneskliniken i Malmö.

I denna artikel har hon tre fallstudier, som då kopplas ihop med de kriterier som finns för LBD.
Blir glad när hon skriver att en person som har LBD sover så mycket som 12-14 timmar på natten + några timmar på dagen, för det gör min man. Så skönt att få det bekräftat att det ingår i sjukdomsbilden!


För det är viktigt, att allt som både jag och min make tycker är annorlunda, att då kunna hänvisa till hans diagnos! Och även vid tillfällen när vi träffar på bekanta, som kanske inte har sett maken på ett tag, det är hans sjukdom!

Nu ska jag handla in lite mat, så vi har till denna sista arbetsvecka innan jag går på julsemester. För jag vill inte ha hemtjänstens mat till maken, utan det blir eget!
Även om jag ibland måste ta till färdiglagad mat, inköpt i affär...men det finns ju så bra enportionslådor nu! Men i jul ska jag laga mat, som jag kan frysa in.

Tiden räcker inte alltid till eftersom jag jobbar heltid, men vi fixar allt när vi har varandra!

Kram till Er och ta hand om Er/Carina

Har blivit intervjuad

Bort Med Skammen skickade några frågot till mig om varför jag bloggar och om min mans sjukdom. Lovar att länka när det har kommit in!

Har även haft kontakt med Demensförbundet om mer information om lokal förening och fått ID-kort till både min man och mig!

På min mans kort står det:

"Jag har en demenssjukdom och kan behöva Din hjälp och förståelse".
En rad att fylla i hans namn och några rader för att fylla i kontaktperson + telefonnr. Det står även en kort förklaring om sjukdomen som han visa ex kassörskan varför han behöver hjälp.

På mitt Anhörigvårdarkort står det mitt namn och vem jag ansvarar för
Detta kort ska användas om det händer mig något och då ska jag namnge två kontaktpersoner som berörd person kan ringa till och som i sin tur kan hjälpa min man. Mycket bra!!!

Så nu känner jag mig lugnare om det skulle hända mig eller min man något.

Här kan du beställa detta: http://www.demensforbundet.se/se/leva_med_demens/som_demenssjuk/id-kort_om_din_sjukdom

Sköt om er i novembermörkret/Kram Carina

Ett annorlunda liv - men du är inte ensam....

Hittade detta på Demensförbundets sida.
Det är personer som drabbats av Alzheimers sjukdom, som själva har skrivit denna broschyr. De tar upp det positiva som trots allt finns kvar i det "nya" livet och vill ge hopp och tröst.

Men jag hoppas att det någon dag kommer ut något till oss som har diagnosen Lewybodydemens i familjen. För mig, som anhörig, är det viktigt med information utifrån kombinationen alzheimers och parkinson...när får vi det???

Skickar nog detta till Demensförbundet, kanske finns det något?

På Bort Med Skammens blogg hittade jag detta! Ska även skriva ner det här för det var så bra:

• "Samtala som vanligt. Om den demenssjuka ”lever” i gamla tider, prata om gamla tider. Glöm inte att det är en vuxen människa du talar med.

• Försök inte att ”rätta” den demenssjuka. Ex: ”Du kan inte göra så där, det blir ju fel förstår du väl.”

• Fånga de demenssjukas känslor och pressa inte deras minne. Säg inte ”minns du vad vi gjorde idag?” Säg istället ”idag var vi ute och gick och plockade vitsippor som var så vackra.”

• När du känner att ilskan kommer hos dig. Det är klart att man kan bli arg, men visa inte den demenssjuka det. Gå ifrån och låt det rinna av dig eller be någon annan ta över.

• Om den demenssjuka råkat bete sig olämpligt. Påpeka inte för henne att det var olämpligt. Förmodligen kommer hon inte ihåg händelsen och ett sådant påpekande kan skapa olustkänslor.

• Prata inte förbi den demenssjuka. Påpeka inte hennes brister inför andra människor. Demenssjukas känsloliv fungerar bättre än de intellektuella förmågorna. Ingen vill göra bort sig inför andras ögon.

• Även om du inser att den sjuka inte klarar av situationen, visa inte det för henne. Försök att underlätta och lägg tillrätta lite försiktigt. Säg till exempel: ”Vi kan hjälpas åt att göra det”, istället för ”om jag gör det där så blir det bättre”.

• Försök inte ”leda” den demenssjuka om hon vill något annat. Var följsam och försök att styra henne i rätt riktning. Det kanske är matdags men hon vill gå en tur i korridoren. Locka då med ”oj vad det skall bli gott med köttbullar” eller ”nu skulle det smaka gott med köttbullar. Skall vi se om det finns några?”

• Ta reda på sådant som hon inte tycker om, sådant som förr skapat obehagskänslor och försök att undvika detta. Om man inte känner till vad som skapar olust och obehag för den demenssjuka, kan det uppstå oro, irritation och kanske aggression hos den demenssjuka. En levnadsberättelse ska finnas nedtecknad för varje person. Det är viktigt att du läser den.

• Försök att använda din ”fingertoppskänsla” i kontakten med demenssjuka. Med andra ord, sunt bondförnuft! Hur kan den demenssjuka tänkas reagera och känna inför det jag säger, eller vill att hon skall utföra. Är det min eller hennes önskan som är drivkraften? Bemöt alltid demenssjuka så som du själv vill bli bemött”

Kram till er alla/Carina